Jennie Sandahl.

Han fiskar upp nycklarna ur fickan. Stålen glänser under den gula belysningen i trapphuset och nyckelknippan känns ovanligt kall i hans hand. Han huttrar till och tappar med ett ljudligt klirr nycklarna i stengolvet. Han svär över sin klumpighet och böjer sig ner för att ta upp nycklarna, just som något dunsar till bakom honom. Han vänder sig hastigt om, låter blicken svepa över trapphusets mörka skuggor och tar ett steg närmare dörren, som om det skulle göra honom tryggare. Huset ligger fortfarande i djup dvala och han vet att han är den enda som brukar vara uppe den här tiden på natten. Ändå kan han inte låta bli att spana ut över rummet.
På den högra sidan sträcker sig en brant trappa uppför och svänger i en sned vinkel innan den når vindens på husets översta plan. Trappstegen är nötta och längs räcket löper små, gråvita ränder i den svarta lacken. Han följer stegen med blicken, räknar från ett till åtta, innan stegen försvinner bakom kröken och skenar iväg utanför hans blickfång. Bredvid trappan kan han se skuggorna dansa över hissdörren, som ser ut att flina med kalla, stålklädda läppar. Knappen är släckt vilket visar att ingen är på väg upp eller ner i huset. Han stirrar på den. Intensivt. Men den är fortfarande lika ointresserad av att börja lysa.
Det vänstra hörnet ligger dolt i svärta men han kan erinra sig oredan med cyklar, barnvagnar och rullatorer. Framför honom finns bara mörka dörrar med svarta titthål i pannan, som ett extra öga. Varje gång lysröret blinkar till ovanför honom fylls ögonen med ett egendomligt djup, som om de ser på honom, granskar honom ifrån dolda rum. Han blinkar häftigt och sveper undan blicken. Han säger åt sig själv att skärpa sig, att det inte finns någon där ute i trapphuset som han bör vara rädd för.

Han skrattar för sig själv och tänker på hur hon kommer att le åt det hela när han berättar det för henne i morgon vid frukostbordet. Hon kommer att se på honom med sina gröna ögon och sedan krama om honom tills hans rädsla är bortblåst. Han vänder sig om och sträcker sig efter nycklarna. Fingrarna snuddar vid golvet och han lägger märke till hur egendomligt kallt det är och hur färgen har slitits bort från sitt underlag. Snett framför nyckelknippan, närmare dörren, har en stor flisa betong lossnat och på botten ligger ett tunt lager jord. Han vrider huvudet uppåt, emot dörren, och plötsligt tycks den så främmande.

Vad är det med honom? Han blir rädd för sina egna tankar och slår sig själv i pannan för att få bort tankarna han just tänkt. Han skrattar igen och ruskar på huvudet. Nycklarna ligger fortfarande kvar på golvet och han ska precis fiska upp dem när det plingar och lampan till hissen tänts. Han snurrar runt i plötslig panik, chockad av sin egen befängda rädsla och stirrar på ståldörrarna. Någon är på väg upp.
Vad är det för konstigt med att någon annan använder sig av hissen, om än så mitt i natten? Han vill skratta åt sig själv men rösten skälver och fastnar någonstans långt nere i halsen. Fortfarande smärtsamt medveten om att nycklarna ligger kvar på golvet stirrar han på hissen. Lampan skriker åt honom att springa men han står kvar. Orörlig.
Andra våningen, tredje våningen…han är som hypnotiserad av hissens blänkande yta och surrande läte. Fjärde våningen…greppet om hissen börjar släppa och han bockar sig ner och fiskar upp nycklarna. De slinter och försvinner på nytt med ett ljudligt klirrande. Hans händer är våta och han blir tvungen att gnida handflatorna emot byxorna innan han plockar upp dem igen för att de inte ska glida ur hans grepp.

Femte våningen…sjätte våningen…Dörren vill inte samarbete, förskjuter hans försök att hitta nyckelhålet och består låst.
Svettdroppar bryter fram i hans panna och droppar ljudlöst ner på hans fumlande händer medan hissen fortsätter sin färd uppåt. Åttonde våningen… han får grepp om nyckeln, för in den i låset och vrider om. Hissen plingar till och dörrarna glider upp.
Han är redan över tröskeln och med skenande hjärta smäller han igen dörren efter sig.
Mörkret som möter honom är befriande. Det snurrar runt honom, kramar om honom och välkomnar hans leende. Det doftar av parfym och trygghet och han lutar huvudet emot dörren och andas ut. Det är tyst i lägenheten, förutom klockan ute i köket. Huden känns varm och en smärta har börjat sprida sig ovanför ögonen
Rocken slänger han på en stol och väskan på golvet innan han går in i köket.
Trots att rädslan fortfarande sitter kvar ler han, skämtar med sig själv att han håller på att bli paranoid och längtar till morgonen när han kommer få skratta tillsammans med henne.
I kylskåpet ligger en ostmacka och väntar på honom. Han äter upp den och dricker ett stort glas mjölk, innan han fiskar upp fyra biljetter ur byxfickan. Ur skenet från fönstret skriver han en litet meddelande som han lägger på köksbordet tillsammans med biljetterna. Han ler belåtet och vet att hon kommer att tjuta av lycka vid åsynen av dem.

Försiktigt tassar han ut till sovrummet. Det är mörkt och han kan inte urskilja möblernas siluetter och han slår i smalbenet i byrån och snubblar. Han landar på knäna och skrubbar det ena. Det smärtar rejält och han får bita ihop för att inte skrika högt.
Han lyssnar efter hennes röst men hör bara tystnaden. Bra, hon sover fortfarande.
Han blåser på det onda knäet och lägger handen runt benet för att vilseleda smärtan. Han ska precis resa sig upp när han lägger den högra handen i någonting blött på golvet. ”Förbannade kattskrälle” viskar han och försöker urskilja pölen på golvet, men mörkret är för kompakt för att avslöja källan till den våta fläcken.
Han stapplar bort till badrummet och tvättar av händerna, fortfarande i mörker.
Tillbaka till sovrummet trampar han i mera blött men han orkar inte bry sig om det. När morgonen kommer ska han ta ett sanningens ord med katten.

Sovrummets golv känns onaturligt kallt och han lägger märke till hur strävt det verkar. Som om ytbehandlingen vore bortslipad och ersatt med något annat. Han trampar i något som känns som en hög av jord och ångrar att han någonsin skaffade katt. Han längtar efter henne, att få se hennes ögon och hennes vackra hud och kryper ner under täcket. Han ryser när täckets överväldigande kyla överfaller honom. Kudden känns sträv och onaturlig och han vänder på den, utan resultat. Med foten känner han hur en tiocentimeters flisa saknas i sängens nedre gavel. Han slår bort tankarna som föds innanför pannbenet, kväver oron, suddar ut bilderna på hissens hungriga käftar, krossar titthålens stirrande blickar, försöker glömma den varma vätan under fotsulorna och skuggorna i trapphuset. 
”Skärp dig” viskar han i tron om att allt ska kännas normalt igen. Så slutar han ögonen och sträcker ut sin hand för att möta hennes värme. Men han har redan fallit i djup sömn när hans hand drunknar i ett tjockt, varmt, mänskligt hav av blod…