Jennie Sandahl. Februari 2004.

Jag gör inte det här för att skrämmas, eller för att få någon att kräkas upp sin frukost och lyckas jag med det så ber jag redan nu om ursäkt.
Innan jag börjar, håll för öronen på era barn, släpp ut hunden i hundgården, dra för gardinerna och skicka hem svärmor. För detta är ett mycket obehagligt ämne som kan få vem som helst att slita av sig håret i ren tristess.
Ja, det handlar om Arbetsförmedlingen.
Smaka på orden får du se, visst smakar det beskt? Som det vita på apelsinskalet eller som ett urtuggat Hubba Bubba.

Ingen kan gå obemärkt förbi Arbetsförmedlingen utan att känna en början till obehag. Man strosar längst trottoaren, får syn på skylten och sätter nästan tuggummit i halsen, låtsas som ingenting, visslar lite smått och känner hur huden knottras. Så närmar man sig försiktigt i försvarsställning, som om hela stället skulle kunna anfalla vilken minut som helst.
För att inte tala om den stora dagen då det är dags att besöka stället! Då tar man sig knappt upp ur sängen, rädd för att benen inte ska hålla eller att man av ren nervositet ska trilla framstupa och slå huvudet i väckarklockan.
Men ajabaja den som missar ett möte hos sin handläggare, det resulterar både i fattigdom och avhuggna kroppsdelar.

Hos Arbetsförmedlingen fungerar ingenting. Nummerlappen fastnar redan i entrén och toaletten går inte att spola på grund av alla jobbansökningar som guppar på vattenytan. Väl framme vid disken tar bläcket slut i pennan och det enda alternativ damen vid disken har att erbjuda är en blyertspenna där udden går av efter halva förnamnet.
För att inte tala om de livsfarliga datorerna för "Arbetssökning ONLY". De startar om och loggar ut och hänger sig redan innan man har hunnit leta upp en ledig dator. När man väl är färdig vid en sådan dator är man så svettig att man har orsakat en mindre kortslutning i halva Arbetsförmedlingens datasystem.
Efter "incheckning" får man slå sig ner på en hård pinnstol och man känner sig lika nervös som när man var liten och gick till tandläkaren. Skillnaden är bara att den här gången får man inte ens ett bokmärke.

Varför låtsas människor på en arbetsförmedling att dom är där i ett helt annan ärende? Man sitter på en hård trästol och låtsas se cool ut, som att man inte alls är arbetslös utan har världens läckraste jobb.
- Arbetslös? Nej gud nej, jag är bara här för eh... skojs skull.
Man tittar på varandra i smyg och hittar på den mest smaskiga historier om vad dom andra har gjort för att få sparken.

Så var det dags att få domen. En man i för stor mustasch ropar upp våra nummer, ett efter ett, och man har åter blivit sju år och längtar efter mamma.
Man försöker se cool ut och ta i hand men svetten gör att handen glider iväg och smäller till en förbigående äldre dam i häcken.
Man rodnar och följer snällt efter Herr Arbetsförmedlare, som man redan glömt namnet på, till närmaste skrivbord.
Alla frågor som man skulle ställa har lämnat skallbasen för länge sedan och allt man har att tillägga är "mmm". Man får handlingsplaner och A-kasseblanketter, anvisningar och förpliktelser.

...och när man äntligen har stapplat ut i friska luften igen har man glömt varenda ord av det arbetsförmedlaren har sagt, precis som alla andra gånger man har varit där och KOMMER att vara där i framtiden.