Men vad svarar man på en fråga som är lika luddig som en urtvättad beige polotröja från nittonhundrasjuttionnio?

Att man är urusel på att kliva upp på mornarna, att man drabbas av influensa, pest och kolera lika ofta som man glömmer bort farmors födelsedag och att man har psykisk sjukdom i släkten?
För vad säger man när bilder av obetalda räkningar och vidbrända kastruller kidnappar ens hjärna och allt man har att framhäva är en degig, lat, ohygienisk och misslyckad sida av sig själv?

Det hela brukar helt enkelt sluta med att man svarar så här:
- Va?

Man blir inte mer avslappnad av att mannen med pösmagen är skrämmande lik den onda versionen av Leif Loket Olsson och att hans blick är lika stenhård som ens mage när man har ätit en hel 200 grams Marabouchokladkaka. (Det bör påpekas att detta är olika grader av stenhårdhet. En "Marabouchokladkakestenhårdhet" är enbart positiv).

När pösmagsmannen börjar prata om nettolön, procent och ob-tillägg så känner man sig som en sexåring som sitter i lekstugan med alldeles för stora kläder och försöker leka vuxen. Det känns lite som att få en "Lek & Lär låda", där det enda man lyckas åstadkomma är att med våld försöka trycka ner den fyrkantiga kuben i det runda hålet.

Men man "ahaar" och håller med och ser så där jobbigt förstående ut som bara en överbetalad statist i Rederiet kan göra. Varje nickning är så överdrivet välbalanserad och motorisk att man helt enkelt borde få en Oscar för bästa biroll.
Trots att tarmarna spelar basket med hjärtat och strupen är lika sträv som en politikerdebatt fortsätter pösmagsmannen att prata som om man faktiskt vore världsvan.

Och ingen verkar förstå.
Att den löjligt uppklädda arbetssökanden bara är en bluff.
En billig kopia.
En hoptejpad barbiedocka där huvudet egentligen sitter löst.