Jag höll på att volta och slå huvudet
i grannens ärtiga dojor när tanten i mitten beordrade oss att hoppa sidledes
och samtidigt svänga högra armen högt över huvudet och med den vänstra ta
tag om sin egen fot.
För att inte göra bort mig totalt bestämmer jag mig för helt enkelt strunta
i sidhoppet och istället svinga det högra benet graciöst över det andra.
Som en balettdansös.
Vilket snart visar sig vara ett dumt beslut då jag fastnar med armen i
grannens byxlinning och drar ner både tanten och hennes prickiga shorts.
- Sviiiiich.
Så låter det när trettiotre tanter vänder sig om samtidigt och stirrar på en
spretig hög innehållande en tant i spräckliga underbyxor och en rödblommig
ungdom med ett par prickiga shorts runt handleden.
Hoppsan.
Det är allt jag får ur mig när jag stapplande tar mig upp på benen igen
(efter att ha gett tillbaka shortsen till tanten på golvet).
Efter en minuts stirrande, sju stycken "smidigt lilla du", fem stycken "ja, jag säger
då det", två stycken "dagens ungdom..." och ett
oräkneligt antal suckar återgår ledartanten till det ursprungliga schemat. Det
vill säga till en skräcktimme full av onaturligt höga hopp och hurtiga armsvängningar,
och alltsammans till kräkningsframkallande åttiotalslåtar.
Att se tanter i övre medelåldern som skuttar som elektriska löständer och
är viga som gångjärn smorda med äkta smör, medan man själv har fullt upp med att
hålla sig upprätt, det är en underligt känsla.
Vita som snö i de fårade ansiktena är de också, som om det här passet är lika
jobbigt som att baka en sockerkaka utan innehåll.
För all del.
Men efter tio minuter är jag så pass svettig att jag skulle ha behövt en
flytväst för att inte få en kallsup.
Men inte saktar tanterna ned för det.
Nej, de kontrar med tre gigantiskt långa sidohopp tills jag är inträngd i ett
hörn där allt jag kan se är blommiga tights och skräckinjagande små plommonfärgade
toppar.
Andfådd som ett ångstrykjärn i motvind snubblar jag över någons sko och
tappar balansen. Jag landar lika graciöst på golvet som en Boeing 747 skulle ha
gjort på en assiett.
Men den här gången är det ingen som ser mitt magplask. Tanterna är alldeles för
upptagna med att krypa omkring på alla fyra utan att nudda golvet och att
sträcka ut armarna så långt att de snuddar vid taket.
I hörnet hittar jag några noppiga handdukar som jag passar på att gömma mig
under, och inom loppet av fem sekunder har jag somnat gott till dunkandet av en
hurtig åttiotalsschlager.
När jag utsövd och glad kikar fram igen har tanterna precis sprungit den sista
sträckan runt hallen och är just på väg att lägga sig ner för den sista
avkopplingen. Jag lägger märke till att ingen av mina medhopperskor har saknat
mig och jag surar en stund innan jag försiktigt smyger mig fram och lägger mig ner
bakom en gråhårig tant. Hennes håriga lår sväller fram som bulldeg under tightsen
och hennes målade läppar lämnar röda märken på allt hon vidrör.
Ledartanten släcker ljuset och hela salen blir lika svart som om man
skulle stirra in i två LP-skivor från nittonhundrasjuttionio.
Inte så normalt. Men ändock lika svart.
De släckta lysrören är till för vår personliga utveckling, att vi ska sluta
hoppa sidledes, vifta på armarna och krypa på alla fyra och istället bara ligga
ner och "relaxa". Eller räkna mjällflagor. Eller passa på att lära sig vifta på
öronen. Eller för all del, varför inte passa på att göra fula grimaser.
Någon börjar snarka. Någon pratar i sömnen.
Själv reser jag på mig, smyger ut ur salen och lovar mig själv att aldrig mer
besöka Friskis & Svettis.
Men två dagar senare står jag där.
Igen.
(Fotnot: Överdrivet, må hända. Men ack så bortkommen man känner sig bland
vältränade äldre människor. Vare sig de kan kallas tanter eller ej.)