Jennie Sandahl. 11 Februari 2004

Vi hade en gång en hushållsapparat. Ja, inte för länge sedan utan för någon månad sedan. En apparat som helt enkelt gav upp och vägrade snurra runt min deg i bunken, hur mycket jag än bönade och bad och grät och pussade på den. Eller nästan i alla fall, pussa på den gjorde jag kanske inte, inte grät heller för den delen, men svor det kan man säga att jag gjorde!

Nå vad hände? Jo, den icke fungerande apparaten hamnade på något konstigt vis i en kasse i fåtöljen i vardagsrummet. Varför en apparat som knådar deg och hackar lök överhuvudtaget hamnar i ett vardagsrum är fortfarande en gåta både för sambon och mig.
Men våra kära husdjur (som för övrigt är tre små illrar som mest påminner om håriga ligister) visste i alla fall varför den hamnade där; därför att de skulle få utlopp för sin besatthet i gummi!!
Den dag som vi insåg att apparaten inte skulle börja fungera så länge den låg i en fåtölj var också den dag då vi insåg att "Nämen, vår hushållsapparat har visst bara en halv gummiknapp kvar av tio möjliga. Hoppsan.

Vad kan man göra för en stackars uppäten och icke fungerande hushållsmaskin om inte annat än att skicka in den på lagning. Dummare än så är vi inte.   Lång väntan. Knåda-deg-träningsvärk. Riva-morötter-tennisarm. Men så kom då det efterlängtade paketet igår, med bilspedition och allt. Det må jag säga, vår lille hushållsapparat har gått och blivit världsvan!

Jag läser på packsedeln att hela apparaten har blivit utbytt till en splitterny. Just det, SPLITTERNY... och det alldeles gratis! Det är ungefär som att få tillbaka Brat Pitt med en Calvin Kleinväska när man har skickat farbror Kurt till Konsum med en Ica-kasse.  

Upp över öronen lycklig och vilt skriande om att "här ska knådas bulldeg tills diskbänken brister" packar jag upp apparaten och får se en stor spricka i hela maskinen.
 

"ÅHNEEEEJ!!"

Det enda som återstår är att ringa runt, få tag på reklamationsbrev, fråga dumma frågor, bli runtskickad och utskrattat och utredd.
I vilket fall som helst så står nu det trasiga monstret på bänken och hånskrattar åt mig, och sedan dess har det mesta jag tagit mig för gått åt pipsvängen.

I går kväll, hurtig och klädd som en 70-tals idrottare, bestämde jag mig för att besöka Friskis & Svettis.
Kyla i väntan på bussen. Kyla i bussen. Kyla utanför bussen.
Men in i den flåsande värmen fick jag inte ens komma då jag möttes av skylten "Detta pass är redan fullt". Sur och med gympaskor som var alldeles för trånga och lortiga fick jag snällt vandra tillbaka till bussen och vänta trettio-förpestat-evighets-långa-minuter på nästa buss.
Vet du hur skönt det är att tappa känseln i låren på grund av kylan? Jätte!

Försökte rycka upp mig i morse, ny dag nya tag sägs det ju. Men nej du.
Ny-dag-seg-busschaufför-missade-nästa-buss-och-fick-gå-i-kylan-till-arbetsmarknads-kursen.

Och när jag kommer fram, sur, trött, arg, ilsken och fastfrusen i skorna så möts jag av att "kursledaren kommer inte idag".

Så nu sitter jag här och här tänker jag bli kvar. För när jag väl orkar så kommer jag ändå missa bussen, snubbla på skosnörena och upptäcka att illarna har lyckats klättra upp på diskbänken och käkat upp hela den ondsinta hushållsapparaten...
 

"Mums" "knaster knaster".